Killinggänget på Dramaten
Killinggänget på dramaten är verkligen ett slags historisk händelse. Något har hänt i teater-Sverige och på Dramaten när de legendariska tv-komikerna får husera fritt på Stora Scenen.
Förväntningarna var jättestora och det blev förstås utsålt året ut, redan före premiären.
I stort sett positiv kritik, SVD var nästan lyriskt:
Men pjäsen är faktiskt klar. Och helt tydlig. Trygga i Alfredsons inväntande och bildälskande regi tumlar gruppen och individerna genom skaparkrisen och ruskar sina invanda roller i det lilla kollektivet. Kämpar med drygheten, självtvivlet, egomyterna och den monumentala barnsligheten.
Fast en del kritiska röster har hörts också, som på Expressen.
Läs mer på dramaten om Drömmen om Herrön – Killinggänget på dramaten.
Fler recensioner: Kulturbloggen
Aftonbladet, Dagens nyheter
Konstigt att den fick en så bra recension. Själv har jag aldrig varit med om att publiken inte applåderat alls när ridån går ner. Kanske var det bara paus men vi orkade inte stanna. Jahapp, tänkte man och gick. Bitvis kul, men man orkade inte bry sig om dom alls. På något sätt blir det omåttligt ointressant när ett antal personer försöker iscensätta hur jobbigt de har det när de erbjuds guld och gröna skogar. Man kan omöjligen tänka stackars, stackars.
På något mystigt sätt kändes det ändå som om de fångat tidsandan, extra tydligt av att vi direkt innan gick in och kikade på Ingmar Bergmans prylar på Bukowskis. Samma idoldyrkan av manliga egoister. Hans dämoner, deras interna sammanbrott, så själviskt, med ett totalt behov av kontroll och makt. Fast egentligen mest fegt. Johan Rheborg var egentligen den enda som faktiskt hade en intressant karaktär, som förde en berättelse.